Disney dör

Just det här med Disneyandan är svårt... jag är ett obotligt fan av Disneyfilmer under den tid Disney själv levde. Slukar allt mellan Snövit och Djungelboken... Undantagen är Den lilla sjöjungfrun, Aladdin, Skönheten och Odjuret samt Lejonkungen... något hände där som även överträffade magin under Disneys livstid.

Enligt mig är det inte så mycket tekniken utan själva historien som är viktigast. Spelar ingen roll om det är 2D eller 3D så länge filmen har kvalité. Filmerna under Disneys livstid är för det mesta inspirerade från sagor medan de flesta filmer efter 1967 är antingen inga sagor alls så som Micke och Molle, Lilo & Stich, Aristocats, Bernard och Bianca, Kogänget eller Björnbröder... utan är exempelvis romaner så som Ringaren i Notre Dame, Skattkammarplaneten, Mästerdetektiven Basil mus, Oliver och gänget... eller legender så som Mulan, Herkules och Atlantis... De allra flesta av dessa anser jag i grund och botten bygga på underbara berättelser i likhet med de gamla sagorna under Walts tid... vad är då felet? Inte är historien om Snövit bättre än exempelvis historien om Herkules... båda är egentligen, enligt min åsikt, helt fantastiska; men ändå funkar den ena men inte den andra...

Jag tror problemet helt enkelt ligger hos manusförfattarna och de som anpassar alla dessa berättelser till Disneyfilmer. Av någon anledning tycker jag att de "gamla" filmerna fram till 1967 inte nödvändigtvist är bättre... men ändå (enligt min personliga åsikt) känns de renare. De är som hämtade ur en värld där coolhet, våld, intriger, modernitet, teknik m.m. inte var så tydligt... Snövit vill helt enkelt ha sin prins och det får hon, Mowgli vill helt enkelt stanna i djungeln, men sedan ändrar han sig pga. en viss tjej (hehe)= alla nöjda och glada (utom Baloo förståns…), Dumbo vill bli accepterad och det blir han när han lär sig att använda något som av andra anses negativt till något positivt, Pinocchio vill bli en riktig pojke och det bli han, Lufsen vill ha sin Lady och det får han, John och Mikael vill uppleva landet Ingenstans och det får de... (nu inser jag att texten innehåller major spoilers... hoppas jag inte förstört något för någon). Dagens filmer (inte alls alla men många) ska vara så komplicerade. Hade jag inte kunnat berättelsen om skattkammarön sedan tidigare hade jag väl aldrig hängt med i filmen Skattkammarplaneten, och jag har fortfarande inte alls fattat Atlantis... (mycket kanske för att jag glömde bort filmen redan 5 min efter att den var slut).

Dessa filmer lämnar mig helt oberörd. Det känns nästan som att de inte har någon "själ". Jag led verkligen med Bambi när modern försvann ur bilden, hur hemskt var det inte när de elaka systrarna rev sönder Askungens klänning, vem vågade andas i fighten mellan prins Philip och draken, för att inte alls tala om skilsmässan mellan Dumbo och hans mamma! Men vem brydde sig egentligen om att Pachas by skulle förstöras eller att Maggie höll på att bli av med sin gård för att inte tala om Kenais förvandling tillbaka till människa... för min del kunde han ha förblivit (vilket han ju sedan blev :) ) björn... Filmerna berör mig inte, de varken blir kvar i mitt minne eller i mitt hjärta. Nej, ska det vara på det här sättet är det lika bra att lägga ner allt! Walt ville nå barnet i oss, det lilla oskyldiga och oförstörbara som finns gömt inom oss... frågan är bara hur det ska hända med en film man inte bryr sig om, en film man tappat intresset av redan efter 16 min?

Nej, jag poppar heller in en film som Dumbo eller Bambi, eller varför inte Askungen. Dessa bilder och minnen har bränts fast vid mitt medvetande och kommer aldrig att blekna... Vem kan stå emot Askungens förvandling från trasor till prinsessa, vem kan låta bli att smålé när Bambi är på hal is och drar sig till minnes när man själv lärde sig att åka skridskor... vem kan överhuvudtaget glömma Dumbos min när han för första gången inser att han verkligen kan flyga utan fjädern...? Det är detta, mina vänner, som kallas magi!